Nu har tiden kommit för bloggen att visa att den kan vara pretentiöst kulturell. Den här artikelserien skrev jag ursprungligen som en del av Felicias projektarbete, där hon bad folk i sin omgivning att beskriva personliga upplevelser av kultur under 90-talet. Men, efter det att jag presenterat ett utkast så ansågs texterna innehålla för många ” oreleventa svordomar och fula ord (pruttljud)”, något som fick mig att sträcka upp ett mentalt långfinger och skriva en torr och oinspirerad sammanfattning av Strages Mikrofonkåt istället (den kommer inte slängas upp på bloggen då den suger). Eftersom imwithalex drivs av två bad asses så har vi inga sådana restriktioner här. Enjoy!

Del 1 – Sökarna, ett oavsiktligt mästerverk.

Det här blir en ganska kort och föga genomtänkt text, men jag tycker det är lite småkul att få berätta om det och hoppas att i alla fall någon kan relatera till det.

Som alla berättare belönade med talang (och som inte heter Tarantino) så tänker jag börja där allting startade, nämligen kvällen då jag för första gången såg filmen ”Sökarna”.

Idag har jag svårt att riktigt fastställa när det här inträffade, men jag skulle gissa på att jag var 12 eller 13 år gammal, det var alltså antingen sent mellanstadium eller tidigt högstadium som jag bevittnade detta mästerverk för första gången. Jag minns att det var söndagskväll, jag minns att den blonda TV4-”hallåan” varnade för starka scener och jag minns att jag redan under första scenen tänkte att: ”Jag måste se den här filmen, det är den här filmen som alla kommer snacka om i skolan imorgon”. Så jag såg den, och bland det första jag ser när jag kommer till skolan dagen efter är en kille som pekar med fingret på en annan och skriker: ”Han är luuuuuuugn sa jag!”.

Jag är ganska säker på att filmen i sig inte kräver någon större presentation i det här sammanhanget, alla vet vad den handlar om och alla vet att filmen är sprängfylld med klassiska citat och stockholmsslang, men jag vill ändå belysa vissa delar.

”Sökarna” innehåller nämligen det mesta. Härjande nynazister i tunnelbanan, en runkande studierektor som kallar en elev för horunge inför hans förälder, en svettig psykopat med ett dött djur som scarf, skottlossning, tuttar, droger, Infinite Mass, Paolo Roberto som stenhård fängelseintern, Jonas Karlsson som skabbig stoner, en kille med cyklop som sätter på en tjej bakifrån, Caroline af Ugglas som står och jamar på gatan och ja, listan är lång. Bara en sådan sak som att Liam Norberg, killen som spelar huvudrollen, några år tidigare var inblandad i det största värdetransportrånet i Sveriges historia, något som han senare fälldes och straffades för.

Filmen är inte ”bra”, även om man definitivt tyckte det då, men den är fan så underhållande och i min bok så går den före vilken Beck-film som helst, any day. För mig och mina vänner så blev filmen ungefär det som jag kan tänka mig att ”The Warriors” blev för medelklassungdomar på 70- och 80-talet, och jag vet faktiskt inte hur många gånger vi kollade på den utslitna VHSen som vi lyckades köpa av en videouthyrare.

Man ska även förstå att internet inte alls hade samma roll då som idag, nu kan man med en snabb googling ta reda på det mesta om det mesta, men på den tiden så fick man ofta förlita sig på ”vad någon hade hört”.

Vi hade nog kommit ett par år in på 2000-talet när det började ryktas om en uppföljare, en ”Sökarna 2”…

Skulle du tjaffsa med två fjärdedelar av männen på bilden?

Skrivet av L.R. Fortsättning följer..